Kommentera17 oktober åkte jag med alla mina hästar till Luleå ridklubb, Luleå ryttarförening hade en tävling.
Jag var inte ens nervös, jag var oroligt taggad och redo för denna tävling!
På fredagskvällen höll vi på att fixa hästarna fina inför morgonen därpå och jag står och spolar av Lilleman ute i mörkret. Rätt vad det är så har jag honom på mig, jag ligger på backen och skriker för att han ska backa och inte fortsätta över mig. Han blev rädd och tog ett jämfotaskutt rakt på min fot och slog omkull mig. Som tur var så klarade jag mig med bara en sträckning i ljumsken, en jävligt blå och svullen fot och ett omvridet knä. Grät som ett litet barn och var både arg och hade ont som satan.
På lördagen haltade jag fram och mina hästskötare fick ta hand om både Charmis och Lilleman, vår medryttare som skulle tävla Prins fick nästan klara sig själv. Kände lite panik då jag nästintill släpade mig fram när jag gick banan och sen skulle jag rida två hästar, en klass med Charmis och sen två klasser med Lilleman.
Men de gick vägen ändå. Det är tur att jag känner mina hästar så väl och vet exakt vad jag har. Charmis skötte sig helt fantastiskt hela tiden, framridningen var helt lugn och väl inne på banan så var hon en ängel. Man märker verkligen att den här tjejen, hon vill tävla, hon vill visa vad hon går för, precis som sin matte. Vi nollade vår första riktiga tävling och dessutom den högsta banan vi ridit någonsin, 80 cm, med nallar vid hindrena, plank och en massa publik som surrade på läktarna. Det är en fröjd att äga en sån häst och dessutom veta att det är det senaste halvårets träning har tagit oss hit, där vi är nu, där vi känner varandra och litar på varandra. Jag älskar den här hästen mer än jag någonsin trodde att jag skulle göra. Vi kan gå hur långt som helst bara jag vågar lita på mig själv nu.
Lilleman och jag gjorde vår bästa runda någonsin, dock lite undertempo, men så fin runda ändå i 1 meter. Stoppet på sista hindret tar jag helt på mig för jag satt bara där, fet och nöjd över att han gick så bra så jag slutade rida och glömde bort att vi hade ett hinder kvar på banan. Dumma mig! Men så duktig Lilleman!
Nu väntar en lång vinter, en vinter där vi ska lära känna varandra ännu mer, jobba med markarbetet och bli samspelta inför kommande vår och sommar. Jag känner mig så peppad till att jobba vidare och bli duktigare, på alla mina hästar, bli noggrannare med maten, med träningen och med ridningen. Och även se Charmis utvecklas och bli mer fokuserad, mer musklad och mer ridbar. Hon är en blivande stjärna!
Prins och Lilleman är ju också stjärnor men det har tagit tid för mig att våga lita på Charmis och det är därför hennes och mina framgångar känns roligast just nu även om jag älskar dom andra två.