Jag är inte något proffs på att rida men jag är faktiskt väldigt duktig ändå. Men med Charmeleone har jag hela tiden varit rädd för att jag inte räcker till, att jag ska göra fel, att hon är för känslig.. Och så vidare och så vidare.
Kan hänga ihop med min utbrändhet, kan även hänga ihop med allt skitsnack som jag fått höra bakom min rygg.
Men vet ni va! Igår lossnade de för mig. Igår kände jag mig duktig och jag kände att jag visste precis vad jag gjorde.
Red in i ridhuset med ett mål, att få hjälp! Att få något litet jag kunde ta med mig hem. Vad jag fick var allt jag behövde, inte vara så snäll mot Charmis, då blir jag dum. Hon behöver tydlighet och är jag inte tydlig med vad jag vill så förstår hon inte och börjar tjafsa. Jag skulle lita på min ridning, vara konsekvent, inte låta henne bestämma över mig. Tvärtom, hon är ingen känslig häst, hon är ett envist sto som behöver en ledare som visar vägen.
Jag hoppade inte ett språng på träningen igår. Jag red på volter, åttor, fick henne helt lösgjord, lyhörd och helt underbar att rida på! Jag kände mig aldrig "i vägen" för dom andre ekipagen som var med i samma grupp. De är något jah alltid gör. Känner att jag inte vågar komma till ridning för att jag är i vägen. Nu är de slut me de. Jag ska ta plats, jag ska rida och jag ska rida på de sättet jag faktiskt kan. Inte fega ihop, inte bry mig om vad folk säger utan lita på mig själv och på vad jag och Charmis kan göra tillsammans.
